Åsa Hansson

Åsa Hansson har blivit teknisk chef. Vi träffade henne för ett samtal om nya uppdraget, rollen och titeln chef, ishockeykarriären – och om framtiden.

När Åsa Hansson nu blivit teknisk chef är det ett steg i karriären som ... Vänta. Stopp. Så kan man inte inleda en text om Åsa Hansson eftersom hon a) inte tycker om ordet chef och b) inte gillar ordet karriär.

Något som kanske känns aningen ovanligt när det handlar om någon som faktiskt precis fått just titeln teknisk chef. Nu har Åsa Hansson i och för sig inte något emot att vara ovanlig, vilket man förstår efter ett tag, utan helt enkelt är den hon är, tycker det hon tycker och gör det hon gör.

Av just de anledningarna har hon fram till nu sagt nej till alla erbjudanden som kommit genom åren att blir chef. Ja, hon viftade även avvärjande i ett år till förslaget om att bli teknisk chef på Midroc Automation.

Hon förklarar:

– Hela mitt liv har jag sagt att jag aldrig ska bli chef. Jag tror det beror på att jag sätter egenskaper på ordet, egenskaper som jag inte tycker att jag lever upp till och besitter.

– Jag ser stor skillnad på chef och ledare. Chef är en titel, ledare blir man vare sig man tänker sig det eller inte. Och chefen har inte alltid ledarens egenskaper. Jag har haft ganska få bra chefer måste jag säga.

När man ställer en fråga till Åsa Hansson kommer ett välformulerat svar ganska snabbt. Ibland till och med innan man hunnit fråga.

Som när hon nu ser frågan i blicken när hon pratar om chef kontra ledare och fortsätter utan att man behövt säga något:

– Titeln chef är behäftad med ett mandat. Det blir ett mer kontrollerande, styrande och hierarkiskt tankesätt bara genom ordet.

Hon tittar upp i taket och säger:

– ”Fråga chefen ...”, ”Chefen bestämmer...”

Men ...

Börjar man säga när hon liksom förstår vad som ska komma och förtydligar vidare:

– Klart att någon måste bestämma och ta ansvar, men då kan man väl kallas ansvarig istället? Det har jag inga problem med. Jag har alltid tagit ansvar när jag arbetat i olika projekt. Och jag är en ledare.

Som person går hon gärna egna vägar. Att hon valde fyraårig teknisk i gymnasiet är ett typexempel på det.

– Pappa var självlärd inom reklam och försäljning. Mamma jobbade inom administration. När jag valde teknik var det som att, jaha, och var kom det ifrån då, skrattar hon.

Senare förstod hon att det var farmor som stod för den matematiska talangen i släktens genbank.

”Frihet” är ett ord hon flera gånger återkommer till. Frihet under ansvar, betonar hon. Där spelar det där med att gå sina egna vägar in.

– Jag vill vara fri att göra som jag vill, fri att uttrycka mig som jag vill, komma och gå som jag vill. ”Som jag vill” är förstås relativt. Att jag lyckats styra det ditåt beror på att jag varit väldigt ansvarstagande, så egentligen handlar det snarare om att jag sett till att göra som jag vill inom ramen för det som fungerar ...

 

 

"Jag vill vara fri att göra som jag vill, fri att uttrycka mig som jag vill."

 

Problemlösare

Innan hon kom till Midroc hade hon stora delar av karriären, eller arbetsbanan som hon föredrar att kalla det, varit brandmannen som skickats till projekt som havererat för att lösa problemen.

– När ett projekt varit klart har jag skickats till ett nytt projekt i ett nytt land med nytt team, konstaterar hon.

Det var så hon mötte Midroc.

Dock inte genom ett projekt som havererat. Tvärtom. Siemens – som Åsa har arbetat för, åt eller med under många, många år – hade till LKAB:s gruva i Kiruna sålt ett system som Midroc skulle göra.

– Systemet var stort och för att det skulle bli korrekt uppsatt följde en systemspecialist med i sex månader.

Den specialisten var Åsa Hansson. Midrocs arbete i gruvan i Kiruna blev framgångsrikt och ledde till ett nytt projekt i Indonesien.

Åsa Hansson fick ett erbjudande att göra mjukvarudesignen i det projektet.

– Projektet i sig var så enormt lockande. Jag tyckte dessutom om det jag hade sett av Midroc, både när det gäller medarbetare och företaget som helhet. Det kändes sunt och väldigt fritt.

Och sex år senare sitter vi alltså i ett konferensrum i Solna och pratar om saker som skillnaden på orden karriär och arbetsbana ...

... och så snackar vi ishockey.

– Jag växte upp i Vallentuna och höll på med olika sporter, bland annat konståkning. Min bror spelade ishockey. Som avslutning på säsongen hade de en föräldramatch där fick jag vara med. Jag bestämde mig för att detta var något för mig.

Och när Åsa Hansson bestämmer sig, ja, då bestämmer hon sig.

Bagateller som att det på 1980-talet knappt fanns hockeylag för tjejer i Sverige i allmänhet och i Vallentuna i synnerhet spelade liksom ingen roll.

I Åsa Hanssons värld är problem till för att lösas.

Nu som då.